Denna berättelse är skriven av Tore Nilsson, Vännäs och var publicerad Västerbottens -Kuririen någon gång under slutet av 1980-talet.

Anno Domino 1688 föddes en flicka i Rödå. dotter till Bonden Per Tomasson och hustru Barbro Nilsdotter. Åt henne gavs farmoderns namn Sara. Per och Barbro hade redan flera barn, bland dem den l8-årige sonen Anders. Sara väckte snart farhågor och bekymmer. Hon var nämligen “enfaldig” och betedde sig inte som andra barn - brydde sig inte om ”att öfwa ro”, som det hette: alltså ”att ha roligt”. Anders Persson var gift med Margareta Persdotter, och på gården hos föräldrarna och den gifte brodern gick Sara i sin enfald och gjorde vad man befallde henne och hade sin egen värld.

Midsommaren1718
En av de långa svala junidagarna rodde hustru Barbro sin man, dottern Sara och sonen Anders med hustru over älven från Ytterrödå. De fyra skulle bege sig bort för att riva näver en mil från byn, och Barbro rodde tillbaka. Midsommarljuset innesöt skog och bygd vid Vendan i sin famn, och bruset från forsen ned mot Selet var vackert som alltid. Men denna sommar kännetecknades av ”den kalla wäderleken”, och hela landet var i ett svart tillstånd i slutet av stora ofreden några månader före Karl XII:s död. Per och Anders hade hus som behövde nya tak, och vid midsommar ”1öpte” björken så att näver lätt kunde rivas. Barbro skötte årorna vill och vände hem till sysslorna på gården.

Mot kvällen
”Mot aftonen då de gingo hemåt har Per Tomasson gått främst, sedan sonen Anders Persson och der näst denna Sara och sist sonhustrun Margareta Persdotter. Enär de kommit till det som ett sumpigt oeh wått land var i wägen at öfwergå, har Sonhustrun - som förr gick skodder - satt sig neder at draga skorna af sig, och eij annat wettat än at Sara skulle ha fölgdt wagen efter de andra, men när de råkades wid älfwen, der öfwer de till byn ro skulle, saknades Sara, dit Moren kommit med båten emot dem och alt derföre gick tillbaka samma wäg som de kommit, förmenades at hon uppå Modrens rop skulle swara, och hon således henne igenfinna, men förgäfwes.”

Aftonen med sorgen
När Barbro efter den långa ljusa dagen rodde för att möta de sina vid överenskommen tid, vart aftonen gåtor och sorg. Den enfaldiga var försvunnen! De tre bad henne att ge sig ut på stigen till näverskogen - låg den mot Gullsjön till? - for att med rop kalla på dottern. Sara hade avvikit förr ibland, och det var bara moderns rost sam kunde beveka henne att ge sig tillkänna. Och hustru Barbro lämnar de av arbete och letande uttröttade för att ropa och kalla.
Trasten spelar och fåglar av alla slag låter höra sig, medan svalkan breder ut sig under den sjunkande solen. Barbro är trött också hon och rädd.

Nästgärden och bordsbönen
Under näverrivningen hade Sara fått befallning att samla det näver de andra rev från björkarna och lägga det i travar på platser sam anvisades. Doften från löv och bark och sav och all skogens växtlighet sveptes kring de arbetande, och myggsurret ökade kring den av sav och svett våta kvinnan i den grå klädnaden och det nötta barmskinnet. Ur bäcken drack de, och när det var dags för måltid, läste Sara både ”till och från bords”. De fyra intog av nästgärden ur konten den enkla maten. Kanske lutade sig gamle Per Tomasson tillbaka med en tova som kudde under ett flak näver till skydd mot myggen och ”tog igen sig” en stund. Sara var fåordig som alltid. Göken hördes klar och nära från liderna. En gång tolv år tidigare hade Sara kommit skräckslagen från skogen och vägrat berätta för modern vad som skrämt henne. Det var från den tiden folk menade att hon blivit särdeles besynnerlig. Hon hade kunnat lära sig ”sina christendomnsstycken” som de andra unga en gång men från rädslans dag dag hon var aderton år vart allt på tok.

Den barfotade?
Vart hade Sara försvunnit - hon som inte behövde några skor och saktade stegen efter fadern och brodern och vek åt sidan före svägerskan? När den ropande Barbro uppgiven kom åter från de tigande skogsvidderna, rodde familjen hem. Fähus och sysslor väntade om. aftonen, men dagen därpå rodde
ett sällskap över Vindelälven och tog upp sökandet efter den barfota irrerskan. Vi ser dem komma från byns tjärbruna, nävertäckta hus och gökropsbackarna och de av nordan pinande åkerlapparna.
Ett kallt regn förvärvar sökandet. Det är Per Tomasson och sonen Anders som tagit med sig grannarna Daniel Kiönichsson och dennes son Kiönich - en artonåring - Mats Matsson med hustru Malin Gulichsdotter, Tomas Olofsson f. 1701, senare soldat Hellman i Brån, och dennes syster Kerstin samt Erik Tomasson Poths änka Brita Andersdotter. En dyster procession klev ur båtarna och gav sig ut i skogens vinterliga somrar, kanhända med hopp att finna den barfota och besynnerliga, levande eller drunkna eller riven av bjömen. Vid tingsrannsakan heter det om sökama: ”de där med största flit alla sökt hela den dagen efter Sara, jemwel andre och tredie dagen; dessa senare dagar skola pigoma Sara Jonsdotter och Maria Åswidsdotter äfwen warit med dem i samma ärende och allenast blifwit warse, fjäthen efter henne wid en bäck, då de tänkt henna hafwa gått till berget som där ofwanföre belägit är.”

Bäck och berg?
Om man med dagens karta söker en trakt bortåt en mil från Röda, kan man kanske tänka sig Fagerbäcken och Älgberget eller Lerbäcken och Hästberget eller Gullbäcken och någon höjd i dess grannskap. Någonstans irrade den enfaldiga under farande hök och ropande korp i stiglös skog med gökrop och fåglalåt. Ingen av hennes kära och ingen av oss vet förvirringen hon var stadd i och fruktan som kylde som det tröstlösa regnet.

Gossen med fågelflakarna
Gossen Anders från Rödå by var knappt åtta år gammal men bidrog till hemmets försörjning. Hans
Far var knekten Erik Tomasson, soldat 99 Poth, som senast skymtade 1710 som ”commenderad till Nymunde”, och modem var den Brita som deltagit i skallgången efter Sara. Själv blev Anders omsider soldat på samma rota som fadern men fick snabbt avsked sedan han mist högra ringfingret. Dagen fö∫re Allhelgonadagen 1718 var han ute för att vittja sina fågelflakar i den frostiga oktoberskogen. Han hörde sin hund ge skall som för en ekorre, och när han skyndade till fann han hunden vid den stupade barfotavandrerskans döda kropp. Han begav sig till byn med den stora nyheten, och strax var allas samtalsämne ett: Sara ar funnen, ”liggiandes eij öfwer twåhundrade steg ifrån den wägen, som de heem gingo ifrån näfwertächten.”

Vägvisarna och bärarna
Anders. fågelgillraren var nog ute i ottan och kom till Per Tomassons hem med budet, så att folk kunde de fara till skogs i dagsljus oeh Per Tomasson skickade bud efter grannen Mats Matssan med anmodan att han skulle med drängen Per Olofsson
“föllia Gossen Anders dit hans dotters döda kropp
låg och den hemhämta.” Per Olofsson gör samma
berattelse inför nämnden på e o tinget den 19 december: “det han Allhelgonatid blef anmodad af
Per Tomasson och dennes hustru at hielpa hem de
ras döda dotters kropp, som gossen Anders Öfwerkommit af det tilfälle at hunden begynt skiälla.” Saras broder Anders Persson var också i följet som vägleddes av den unge Anders. Tänkte de på allahelgons dag?

Framstupa i vila
Mats Matssan vet berätta: ”Och sedan de i sko∫gen woro komne på det ställe där kroppen legadt, så hafwa de wältrat kroppen uti et lakan och burit den på en stång hem till byen... Saras kropp låg framstupa på marken och händerna såsom liggande under hufwuder och strax där bredwid tree styeken räfsor(?) och en tom flaska och ett par träskor, och syntes ingen blod på kläderna eller kroppen, än mindre sådana tecken som at hon af någon wåldsam död afIidit. Påminnandes han sig äfwen at några dagar efter det Sara Midsommartiden bortkom, följt et kallt regn, hwaraf han mente at hon så wäl som af hunger aflididt.” Träskorna - med dem hade hon kunnat också gå i våtmarken den dag svägerskan skodde av sig. Räfsorna - kanske de hade slagit något vildgräs samma dag? Eller bar hem dem från en myrslåtter? Och flaskan var väl av trä, för filet till den sista måltiden. Händema under ansiktet, knäppta till livets sista bön i hungern och kölden.

Så nära stigen hem. Och borta for alltid! Den andre bäraren, Per Olofsson, meddelar: ”Kroppen har legat framstupa, dock lutat mera på enthera sidan och händerna under hufwudet lagde ti1 Jorden, i sina kläder, sam aldeles woro orörde, och intet syntes någon åkomma på hennes kropp, som om hon hade burit händema på sig sielf, eller eliest af någon wåldsam död aflidit. Tre stycken Näfwer ocb en tom flaska woro bredwid henne.” Det var alltså felskrivning nar det stod ”räfsor” i protokollet? Per har sett några näversjok och berättar om dem. Kanske hon själv rivit dem under irrandet för att försöka täcka sin kropp i regnet; efter det hon somnat från sin aftonbön har de blåst.

Buren på en stång
Gossen och de tre männen måste ha gripits av andakt inför den evigt sovande. Denna lekamen i de orörda kläderna, oblodig och med alla tecken på frid, må ha varit stelnad i den sista kalla oktoberveckan, och de kunde ”vältra” henne in i det medförda lakanet och fästa sin börda på stången. Strax komna på stigen vandrade de till bys, där säkert stora ögon vändes mot tåget i vinterskymningen. Detta var ju före kalenderrelormen 1753 och alltså tio dagar senare på året, i den kalla mörka november som råder vid Vindelälven någon månad före midvinter. Bäraren Per tänkte väl på det som alla visste och som han sedan berättade för lagmannen Lagerflyckt, häradshövding Marcus Bostadius oeh de sex i nämnden: ”at Sara eij warit wid sitt fulla förstånd, utan warit sa fåwitsk - om hon sedt en hund eller annat Creatur luppit ut utur huset eller i en snödrifwa, så har hon luppit därefter.” Nar liktåget når Rödå, går väl budet vid Allhegona till kyrkan och prästen på Backen, men ännu en vecka före jul har hon inte kommit i graven. Den hemsnickrade kistan har väl förts på släde från Rödå men bidar i likboden - om den inte står kvar i byn.

Ett ting bara för Sara
När Carl Lagerflyckt och Bostadius och halva nämnden samlas till ting den 19 december är det bara en sak att avdöma: Om Sara skall få jordas som en avliden utan anmärkning. Komminister Anders Hernodius har tillskrivit Rätten om Saras kvarlevor med begäran om besked ”om hurudan begrafning sara niuta bör.” Med julen strax inpå sig kommer de allvarliga böndema till tingshuset att sitta i nämnden: Anders Andersson i Röback, Nils Samuelsson i Kåddis, Jacob Andersson i Ytterhiske, Per Jacobsson i Kasamark, Erik Larsson i Hissjön och Lars Ersson i Sörfors. Det är de närmast boende tolvmannen. Prästens skrivelse uppläses, och Saras anhöriga och några vittnen är kallade. Närvarande är också en del av allmogen i socknen. Sara skall i jorden - men får hennes kropp ”niuta” begravning med bön oeh gängse mullkastning? Eller är hon en självspilling? Anders Hernodius själv är tillstädes. Hans skildring av Sara visar att prästen vid denna tid känner sina soekenbor väl: Han kom för femton år sedan till församlingen och när ”han begynt känna hennes person, har han wäl i förstone funnit det hon lärt läsa sin Catechismum och någon reda giöra för sin Christendom, så at hon en gång blifwit tillåtit at gå til Herrans Nattward, men för tolf år sedan wid pass, fanns hon mera till sitt förstånd förswagatm, så at henne Herrans Nattwards begiengelse eij tillåtas kunde, wisandes så i tal och affecter som rop oeh ögonens åthäfwor at hon wida från sitt förstånd kommen wore.”

Det uppges att modem Barbro och hustrun Anna Nilsdotter lagt den döda i kistan men att Anna inte kunnat komma som vittne ”för den myckne nedfallne sniön eftersom hon med skid ej formådt en så lång wäg löpa.” Men modem berättar om det som Hernodius antytt: ”att för siu år sedan när dottren gick wall med föraldranas boskap, har hon wid hemkomsten klagat sig blifwit rädder i skogen.”

Domen
Rätten sammanfattar det som berättats och samlar sig till doms: Med sanningen som Saras 30-åriga jordeliv för sig och med hänsyn till ”Domarereglornam, hwilka förmå at man i slika mål skall gå den lindrigare wägen, pröfwar Rätten skiäligt at Sara Persdotters döda kropp begrafwes i Kyrkiogården således at Prästen kastar mull på henne och derwid den wanliga bönen.” I den djupa snön ligger Backen och kyrkan. Tystnad och julro ligger över bygden. Ringer klockan? Vad sker i dag? Det ar en exkommunicerad som kommer till den Stora Nattvarden. Prästen läser ”den wanliga bönen”. När mullkastningen är över, drar folket från Rodå hem till byn ett par dagar for att vid julen åter komma till kyrkstugorna och den befallda gudstjänsten vid Frälsarens födelsefest. Kan handa den ropande modern pulsar i snön for att en sista gång tänka på henne som vart ”rädder i skogen” och som läste till och från bords strax innan hon skildes från alla levande.
Vem fick träskorna? Detta är sagan om Sara från Rödå.